Andreas Tyrone Dregen

Rockstjärnan bakom sminket

Han drömde om att bli astronaut. Och nog nådde han stjärnorna alltid – som rockstjärna, hans andra dröm. Att tredje drömmen, att bli hockeyproffs, inte slog in kan vi lämna därhän, för Andreas Tyrone Dregen spelar ändå i en helt egen liga och vågar berätta den osminkade sanningen om sitt liv som internationellt firad rockartist. För att ta sig dit krävdes det att han ibland tvingades snatta en brödlimpa för att överleva…

Klockan är halv elva på förmiddagen och du gör intervju, är det normalt sett inte för tidigt för en garvad rockstjärna att prata med journalister?
– Sedan jag blev pappa till Sixten känns det redan som jag har varit uppe en hel arbetsdag. Jag är född i juni och då har man två sidor av många saker, vilket till exempel innebär att jag både är kvällsmänniska och morgonmänniska. Mycket av det jag skrivit har skapats tidigt på morgonen, medan det fungerar bättre att göra en inspelning mellan klockan sju på kvällen och två på natten. Svara på frågor får man vara beredd på att göra mitt i natten eller tidigt på morgonen, eftersom det kan vara journalister från hela världen som ringer.

Vad händer i ditt rockliv just nu?
– Vi (Backyard Babies) har precis börjat vår Skandinavienturné. Sedan drar vi till Japan och därefter blir det Sydamerika, så det är en hektisk tid som väntar. Att vi blev nominerade till en grammis igen var förstås jättekul.

Om vi backar bandet 25 år, hur var det att växa upp som rockrebell i Nässjö?
– Jämfört med att växa upp i Stockholm var det en fördel. Vi hade inte Gröna Lund, flipperspel och en massa annat som lockade. Därför hängde vi nästan hela tiden i vår replokal och det var där allt grundlades. Vi var inga musikaliska underbarn, men vi hade ett starkt låtskrivarintresse och en småländsk envishet som tillsammans med drömmen om att slå igenom drev på oss. Så jag tycker vi har mycket att tacka Nässjö för.

Vad sa omgivningen när du och dina barndomsvänner Nicke Borg, Peder Carlsson och Johan Blomquist bildade Backyard Babies?
– I början var det många som skrattade åt oss. Vi blev kallade ”Fattigmans Guns N’ Roses” och det var väl ingen som trodde vi skulle kunna försörja oss på musiken. Men det gav oss ännu mer glöd och i slutändan blev det vi som tjänade på att ingen trott på oss.

Hur var er första spelning?
– Vi gick i sjunde klass på Centralskolan i Nässjö och skulle spela i matsalen klockan kvart över åtta på morgonen. Jag minns det som i går, vi började med en cover på Status Quo:s ”Caroline” och avslutade med Eddie Meduzas ”Mera brännvin”. Däremellan spelade vi egenskrivet material.

För att göra den resa du har gjort, från en småstadskille med drömmar, till en firad rockstjärna, vad krävs?
– Ja du, det har jag också funderat på. Tålmodighet, passion och en tro på det man gör. Samtidigt en slags hatkärlek till gitarren, att man ibland är fruktansvärt trött på den, men innerst inne vet att det är det här jag ska göra. Jag, och de andra i Backyard Babies, har också en småländska arbetsmoral inom oss, vi är beredda att slita hårt för någonting som vi tror på. Ungefär som en entreprenör som tror stenhårt på sin affärsidé. Som ung hade jag också den totala superrädslan att ’få ett vanligt jobb’, det har också spelat stor roll. Samt att få se världen, och då inte som en vanlig turist.

Tog det lång tid innan ni fick lön för mödan?
– Vår första lön från Backyard Babies kunde vi inte plocka ut förrän 1998. Fram till dess fick vi leva på A-kassa, studiecirklar och bidrag. När vi flyttat till Stockholm, och ännu inte fått vårt första skivkontrakt, bodde vi fyra i samma lägenhet och det var så fattigt att vi inte alltid hade råd med mat. Vi fick helt enkelt snatta ost och en limpa bröd för att överleva. Jag minns att vi hade gjort upp en lista där vi hade olika snattardagar.

Men ni hade väl gager när ni var ute och spelade?
– När vi var riktigt unga ville vi bara få spelningar. Jag minns att jag skrev till en arrangör i Oskarshamn att vi ville ha 5 000 kronor, hotell och gratis mat för en spelning. Han skrev tillbaka att det vi kunde få var sin gratis hamburgare. ’Taget’, svarade jag. När vi åkte på vår första Europaturné i folkabuss hade vi inte råd med boende, utan hoppades vi skulle hitta tjejer efter spelningen som kunde ge oss tak över huvudet.

Vilket var det stora genombrottet?
– Helt klart albumet ”Total 13” 1998.

Hur kändes det då när ni slog igenom och pengarna strömmade in, klarade ni den omställningen, eller strödde ni slantarna vilt omkring er?
– Haha, nja allt är ju relativt. Om det verkligen strömmade in pengar vet jag inte riktigt, men vi klarade oss bra och något år senare skrev vi kontrakt med skivbolagsjätten BMG Records, vilket gav oss sjusiffriga belopp. Restaurangerna och barerna i Stockholm var nog väldigt nöjda med oss som kunder, om man säger så…

När tog du namnet Dregen och varför?
– Det är ett namn som hängt med sedan första klass. Av någon anledning blev jag kallad Dregen, jag vet inte varför. När jag och min fru Pernilla skulle gifta oss kunde hon inte tänka sig att heta Svensson, som då var mitt efternamn, och jag kunde inte tänka mig heta Andersson efter henne. Då ansökte vi om att få heta Dregen i efternamn, och nu är vi tre personer i hela världen som har det efternamnet; jag, Pernilla och vår son Sixten.

Hur blev sminket en del av din image?
– Det började när jag såg filmisar på rockbandet KISS i tajta dräkter och smink.

Känner folk som du vanligtvis inte träffar igen dig när du är osminkad?
– Om jag säger så här: det är lätt att vara inkognito.

Du har firat stora framgångar med banden Backyard Babies och The Hellacopters, 2013 släppte du ditt första soloalbum, var det mer nervöst än att släppa ett album tillsammans med nämnda band?
– Ja, absolut. I ett band är man fler som tar smällen om skivan sågas. Är du solo har du signat att det här är Dregen.

Hur blir det med solokarriären i framtiden?
– Det blir fler soloplattor med Dregen, definitivt. Men jag vet inte när.

Du har i din självbiografi berättat hur du under tidigare turnéliv levde upp till den klassiska rock’n roll-myten med alkohol, droger och slagsmål, hur är det i dag med den saken?
– Ja, man är ju inte 40 längre (skratt)… Nej, det är förstås mycket lugnare och i dag är det spelningarna som är själva grejen när vi turnerar. Förr var spelningen ett nödvändigt ont i väntan på efterfesten, att få träffa tjejer och allt det där.

Hur många tjock-tv-apparater har du kastat ut från hotellrum under din karriär?
– Ingen aning, det handlar nog om 20-30. Men jag har alltid betalat vad det kostat när vi trashat hotellrum, så det har bara drabbat min plånbok.

Blev det mindre sport att hiva ut tv-apparater när de blev platta?
– Ja, de singlade som löv mot marken och hade inga bildrör. Det var själva grejen med att kasta ut teven, att höra bildröret som exploderade när den slog i marken.

Till sommaren förenas du med ditt andra gamla band, The Hellacopters, på Sweden Rock Festival i Norje utanför Sölvesborg, vad är anledningen till denna revival?
– Jag och Nicke Andersson (sångare och gitarrist i The Hellacopters) turnerade tillsammans under min Europaturné som soloartist och vi började prata om att det var 20 år sedan The Hellacopters debutalbum ’Supershitty To The Max!’ släpptes. Vi kom fram till att det fanns ett tomrum efter bandet och bestämde oss för en återförening. Jag tror det kan bli väldigt bra. Anledningen till att vi splittrades var ju mitt lyxproblem, att jag slagit igenom med både Backyard Babies och The Hellacopters samtidigt. Jag fick magsår och var tvungen att välja.

Kan det bli en fortsättning för The Hellacopters efter Sweden Rock?
– Vi har skrivit kontrakt på att Sweden Rock blir enda spelningen 2016. Men jag utesluter inte att vi fortsätter göra någonting tillsammans i framtiden.

Din pappa var alkoholiserad och begick självmord när du var elva år har du berättat, men du har också berättat att han var bandystjärna. Hade du själv några idrottsdrömmar eller andra drömmar som ung?
– Vid sidan om Backyard Babies tränade jag ishockey tre gånger i veckan och drömde om att bli NHL-proffs. Jag ville även bli astronaut, och rockstjärna förstås.

Trots allt kaos under uppväxten, finns det något positivt du har tagit med dig?
– Att det skulle ha varit kaos stämmer inte. Vi var en medelklassfamilj och min mamma Marianne ställde upp på ett fantastiskt sätt och stöttade mig i det jag ville hålla på med. Hon har fått betala dyra telefonräkningar när jag ringde runt och raggade spelningar. Det kanske låter hemskt, men jag tror inte jag kommit dit jag är i dag om inte min pappa gjort det han gjorde. Efter det växte en vilja fram att visa världen att jag kan. Jag tror att min pappa är stolt över det jag åstadkommit där han nu befinner sig. Jag känner det på mig.

Du var med i Tsunamikatastrofen 2004, är du rädd för döden?
– Nej, jag tycker att jag levt snabbt, tagit för mig av livet och åstadkommit så mycket att jag är nöjd med mig själv. Däremot kan jag känna oro över att Sixten skulle förlora sin pappa och hur det skulle påverka hans framtid. Jag vet ju hur det är att växa upp med bara en förälder.

På tal om din son Sixten, vad är viktigt för dig i papparollen?
– Att lära honom positiva saker och att alla hans drömmar är fullt möjliga att uppfylla. Jag vill gärna ta med honom på turné när han blir lite äldre så han får upptäcka världen och andra kulturer. Människor som aldrig sett något annat än det där de själva bor, är oftast de som är rädda för det som är annorlunda.

Hur var det att bli pappa när du var 40?
– Betydligt bättre än om det hänt när jag var 25, för då hade jag inte varit någon bra pappa. Jag känner mig dessutom ung i både kropp och sinne, så jag tror inte han kommer att känna det som att han har en gammal pappa.

Jag tänkte sätta rubriken ”Rockstjärnan bakom sminket” på det här reportaget, vad säger du om det?
– Ja, absolut. Skriv vad du vill. Men jag vill tillägga att jag bara använder kajalpenna…

FAKTA OM DREGEN
Namn: Andreas Tyrone Dregen.
Född: 1973 i Nässjö.
Bor: På Södermalm i Stockholm
Familj: Sonen Sixten, tre år, fru Pernilla Andersson Dregen som jag nu är särbo med.
Musikkarriär i korthet: Bildade och började turnera som gitarrist med Backyard Babies 1989 och från 1994 även i The Hellacopters. Han tillhörde landets två hetaste rockband ända fram till slutet av 90-talet då arbetssituationen blev ohållbar. 2011 tog Backyard Babies en paus och Dregen anslöt senare till den finske rockaren Michael Monroe och hans band. 2013 släppte Dregen sin första soloplatta och 2015 återförenades Backyard Babies på Sweden Rock Festival.
Musikaliska utmärkelser: Bland annat tre stycken grammis, två med Backyard Babies och en med The Hellacopters. Vunnit “Album Of The Year” med Michael Monroe på ”Classic Rock Awards” i London.
Fritidsintressen: Konst, musik, fiske, poker och blöjbyten.
Det gör mig glad: Sixten.
Det gör mig arg: Religiösa fanatiker, olja och pengar. Med andra ord sådant som folk bråkar om.
Min bästa sida: Det måste vara min envishet.
Min sämsta sida: Är lite tjurig när jag inte får som jag vill. Kan bero på att jag är ensambarn.
Dold talang: Att jag är ganska bra på sport. Har bra bollsinne och är ganska händig när det gäller att bygga, snickra och fixa.
Något jag gärna skulle vilja ha mer av: Allmänbildning. När man är bra på ”en sak” blir man lätt insnöad.