« Gå tillbaka

Magda Gad

Beredd att dö för att vi ska få veta

Hon har varit nära döden så många gånger att hon inte kan räkna dem. Men döden skrämmer henne inte. Fast sitter man i en pansarvagn och är omringad av IS-styrkor kommer ändå dödsångesten smygande. Men hellre dö där än att bli våldtagen och knivmördad på en ensam strand i Liberia som hon också har varit nära att bli. Hon mottog nyligen Stora Journalistpriset som Årets förnyare och har prisats vid flera tillfällen för sin nära rapportering. Möt Expressens Magda Gad – krigskorrespondenten som tänjer de flesta gränser.

Med sin gulfärgade och getingsförsedda mikrofon ser vi henne stå och rapportera med krigets förödelse som bakgrundsbild. Vi läser hennes rapporter och skildringar från världens oroshärdar. Hon tar oss dit det händer, gör det begripligt och får det att beröra. Visar hur vanliga människor påverkas av politisk makt.
Magda Gad är inte en tuff brud i lyxförpackning, hon är en tuff brud i hjälm och skyddsväst som hjälper oss förstå och få förståelse.

När i livet bestämde du dig för att bli krigskorrespondent och vilken väg tog du för att komma dit?
– När jag jobbade som fast anställd på en redaktion och ville åka till ett krig och rapportera så fick jag inte det. Då sade jag upp mig, började frilansa och åkte. Jag gick min egen väg och visade att jag kunde.

Du säger om dig själv att du är en utrikeskorrespondent som springer åt andra hållet, kan du utveckla det?
– Jag söker mig till platser där det förekommer lite rapportering eller ingen alls. Jag befinner mig också på plats långt innan kriget bryter ut och stannar där efteråt när andra åkt hem. Och jag bosätter mig i händelsernas centrum, bland lokalbefolkningen.

Då du ska lämna ditt hem för ett nytt uppdrag i en krigszon, vilken känsla har du när du packar väskan?
– Det mesta går på rutin och jag tänker inte så mycket på det. Men självklart funderar jag över uppdraget och platser där jag ska arbeta. Utefter det anpassar jag mig med skyddsutrustning med mera och går igenom med tidningen vilken säkerhet som finns på plats, exempelvis livvakter.

Hur är det att bli beskjuten?
– I uppdraget ingår att kulor susar förbi huvudet. Det vet du när du åker dit och då är det också en självklarhet att du klarar av att leva med det. Du blir inte kirurg om du vet med dig att du inte tål att se blod.

Du har tränat boxning och bland annat sparrat mot Mikaela Laurén. Är du beredd att plocka fram kampsportskunskaperna om du skulle utsättas för ett kidnappningsförsök?
– Nej, det skulle vara helt meningslöst eftersom de som utför kidnappningar är flera stycken och beväpnade. Då handlar det i stället om psykologi.

Hur många gånger har du varit nära döden under dina uppdrag?
– Det är så många gånger att jag inte kan räkna dem. En gång vid rapporteringen från kriget i Syrien stod jag på gatan och gjorde ett inslag. Troligen syntes den gula mikrofonen, för precis när jag var klar med inslaget och hade gått några meter bort exploderade en granat där jag precis stått.

När har du känt att livet passerat revy?
– Det finns två tillfällen, fast av helt olika karaktär. Den ena gången var i Liberia när jag rapporterade om Ebola-epidemin. Jag gick min morgonpromenad ensam på stranden nedanför där jag bodde. En man kom springande mot mig och jag insåg direkt att något inte stod rätt till, men hann inte fly. Han tog tag i min axel och jag såg en stor kniv. Det fanns ingen möjlighet att slå mig fri eftersom han var beväpnad och att springa ifrån honom i sanden var omöjligt eftersom han var mycket yngre än jag är. Då fick jag total dödsångest och såg jag framför mig hur jag skulle bli våldtagen, lemlästad, dödad och hamna på ett obduktionsbord. Jag skulle aldrig få se dem som står mig nära igen.

Hur räddade du livhanken?
– Jag hade vid ett tillfälle gjort ett reportage i Indien om en kvinna som lärde unga flickor självförsvar om de blev angripna av våldtäktsmän. Kvinnan berättade att om man inte kunde fly var bästa möjligheten att ge ifrån sig höga ljud för att distrahera angriparen. Så jag skrek hjälp så högt jag kunde och tittade åt sidan om för att visa att jag hade någon annan i närheten. Han släppte greppet och jag sprang allt vad jag orkade och skrek. Jag snubblade i sanden och i vattnet medan han följde efter, men till slut gav han upp och jag kunde ta mig hem. Efter det skaffade jag mig kniv, tårgasspray och en elpistol.

Och den andra gången du haft dödsångest?
– Det var i Irak när jag befann mig tillsammans med kurdiska peshmergasoldater och vi hade omringats av IS. Jag satt i en pansarvagn och vi blev beskjutna så att det small i plåten. Det fanns ingenstans att ta vägen och jag väntade bara på att de skulle komma och döda oss. Till slut fick vi understöd av USA-koalitionens markartilleri och stridsflyg. Då kunde vi svänga av från vägen där vi var omringade och ut i terrängen mot öknen. Men det tog en hel dag från gryning till solnedgång innan vi kom ut. Och väldigt många dog.

Menar du att dödsångesten är annorlunda vid dessa båda tillfällen?
– Ja, faktiskt. Händelsen i Liberia var under en helt vanlig morgonpromenad, det hade varit ett helt meningslöst sätt att dö på. I Irak var jag ute på uppdrag och rapporterade om något som är viktigt, då hade min död ändå fyllt ett syfte.

Är du rädd för döden?
– Nej, inte ett dugg. Bara jag slipper plågas. Det är inte mig det är värst för efteråt, utan mina anhöriga som står där med sorgen.

Har du skrivit testamente?
– Ja, absolut.

När man har sett så mycket död och elände som du har gjort måste det vara lätt att bli cynisk. Hur tänker du för att bibehålla empatin?
– Cynisk blir man om man bara ser det som är dåligt. Men det finns också bra saker som man ser, framförallt hur människor håller ihop och hjälper varandra. Bor du i Sverige kan du leva ditt liv i stort sett oberoende av andra. Blir du sjuk kan du åka till sjukhuset och så vidare. I en stad där det råder krig kan du bli isolerad. Strömförsörjningen försvinner, liksom vattentillförseln. I sådana lägen går människor ihop och samarbetar för att överleva, oavsett om de känner varandra eller inte. Att se människor ställa upp för varandra ger mig positiv energi, liksom den respons och det engagemang jag får från mina läsare.

Du har sett kollegor dö under sin krigsrapportering, hur har det påverkat dig?
– Inte så mycket faktiskt. Vi vet på vilka premisser vi är där och varje person har gjort valet att vara där. Det berör mig mer när personer som inte vill vara där dör, till exempel barn som tvingas leva i kriget år efter år. Det är inget de valt och till skillnad från oss krigskorrespondenter har de ingen skyddsutrustning och de har inte fått någon utbildning i hur de ska skydda sig. De kan dö när de är ute och leker av en kula eller granat.

Hur många kvinnliga krigskorrespondenter möter du ute på dina uppdrag?
– Ganska många. Det är ungefär lika många kvinnor som män som rapporterar från krig.

Hur lever du när du till exempel rapporterar från striderna i Raqqa och Mosul?
– Jag anpassar mig efter det som händer och följer med fronten. Jag kanske plötsligt springer på föräldrar som förlorat ett barn och ska skildra det. Jag sover där det finns plats och möjlighet. Ibland är sovplatsen på gatan eller i ett övergivet hus. Man måste hela tiden vara på sin vakt och räkna med att bli beskjuten.

Känner du i likhet med många andra sympati med styrkorna som kämpar mot IS eller behåller du den journalistiska neutraliteten?
– Jag väljer aldrig sida utan rapporterar förutsättningslöst om allt som är viktigt att skildra. Jag rapporterade till exempel om de irakiska styrkornas krigsbrott när de halshögg IS-krigare som de tagit till fånga.

Nu har vi pratat mycket om krigsrapportering, med du har rapporterat om Ebola-viruset i Liberia, om massvåldtäkter och kvinnors utsatta situation i Kongo, knarkkartellernas brutalitet i Honduras och mycket annat. Vad är det som berört dig mest, om vi bortser från krigsrapportering?
– Allt det du nämner har berört mig. Ska jag lyfta fram något är det kanske våldtäkten på kvinnor i Kongo som är bland det värsta. Kvinnorna inte bara våldtas, utan torteras och lämnas med fruktansvärda skador. Det är så hemskt.

Är det någon speciell historia där som berört dig?
– Flera. Jag intervjuade en kvinna som berättade att soldaterna kommit till familjens hem. De hade slitit ut henne, hennes man och deras lilla barn. Mannen hade de dödat direkt. Hennes barn höll de upp i luften framför henne och klöv med en machete. Sedan genomförde de en rå gruppvåldtäkt på henne. När den var över tog de pet-flaskor och värmde i elden så att de smälte. De smälta flaskorna satte de mot hennes kropp så att plasten brände fast i huden. Jag förstår inte hur den stackars kvinnan orkar leva vidare. Många tar livet av sig. Och detta är ändå en av de mildare historierna, jag har de som är mycket värre.

Vad tycker du om den svenska metoo-kampanjen, med tanke på våld och övergrepp på kvinnor från världens alla hörn som du rapporterat om?
– Jag har dubbel uppfattning i den frågan. För det första tycker jag det är bra att kampanjen satte fokus på hur det ser ut i filmbranschen, det märkte jag när jag var på Guldbaggegalan. Där är det skönt om gamla invanda beteenden sorteras bort. Det negativa är att vissa händelser och vissa människor hamnat i fokus. Jag tänker till exempel på en kollega på Aftonbladet som anklagades, men aldrig har dömts för något sexualbrott. Han blev uthängd, vilket resulterade i att han fick sparken. Jämför det med en gruppvåldtäkt på en fjortonårig flicka där vare sig namn eller bilder på förövarna offentliggörs. Sådant kändes obehagligt med kampanjen.

Du om någon har underlag för att drömma mardrömmar varje natt. Hur bearbetar du allt elände som du möter i ditt arbete?
– Faktum är att jag aldrig har drömt en enda mardröm. Mitt skrivande fungerar som bearbetning, en slags ventil där jag släpper ut det jag behöver.

Finns det ögonblick då du inte klarat av den neutrala journalistrollen, utan klivit ur den och blivit enbart medmänniska?
– Jag ser inte det ena som någon motsats till det andra, även om att starta insamlingar till föräldralösa barn inte ingår i det journalistiska uppdraget. Jag tar aldrig ställning när jag rapporterar om konflikter, men om jag berättar om våldtagna fjortonåriga flickor i Kongo så är det klart jag tar ställning för dem.

Vad är det som gör ditt jobb så betydelsefullt att du väljer bort det de flesta sätter i första rummet, en egen familj med barn och allt?
– För att jag aldrig har velat ha barn och jag ser det som jag gör som så mycket viktigare för mig än att skaffa en familj. Och det är inte lätt att hitta en livspartner som accepterar det liv jag lever och inte vet om jag kommer hem levande eller död från ett uppdrag.

Kan du beskriva känslan när du kommer till din sommarstuga i Dalarna efter att ha tillbringat veckor i krigets Mosul eller Raqqa?
– Det är den ultimata kontrasten. Där känner jag till varje hörn av sjön, jag känner till ljuden och lukterna. Det blir tid för eftertanke och meditation.

Du har fått ta emot en del priser, utmärkelser och nomineringar för ditt arbete, senast Stora Journalistpriset som Årets förnyare. Hur viktigt är det att bli uppmärksammad för det man gör?
– Inte alls egentligen. Det viktiga för mig är att rapportera så att människor får veta och den responsen jag får från mina läsare. Förhoppningsvis bidrar uppmärksamheten till att fler läser det jag skriver.

När kommer din självbiografiska bok?
– När jag får tid att skriva den.

Hur länge tänker du jobba ute i fält som krigskorrespondent?
– Det finns de som håller på tills de är 70-80 år, jag vet inte hur länge jag håller på. Men ett liv som kommentator hemma i en tv-studio är inte riktigt min grej.

FAKTA OM MAGDA GAD
Ålder: 42.
Född: I Falun.
Gör: Krigskorrespondent på tidningen Expressen. Har tidigare jobbat på tidningar som Vi, Café, Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Modern Psykologi och Läkartidningen.
Aktuell: Fick Stora Journalistpriset 2017 som Årets förnyare. Utsågs av Sveriges Tidskrifter till årets journalist 2015. Magda Gad har mottagit flera andra priser och utmärkelser, både svenska och internationella.
Bor: Ingenstans just nu för jag håller på att flytta. Har sommarhus i Dalarna.
Familj: Mamma och storebror.
Intressen: Resa, politik, film, böcker, träning, yoga och att ha kul.
Äter helst: Bra mat.
Dricker helst: Vatten.
Bästa egenskap: Envis.
Sämsta egenskap: Envis.
Den mest betydelsefulla personen i mitt liv: Min pappa Adel som var läkare och dog i cancer för tjugo år sedan. Han har gjort mig till den jag är och jag är en kopia av honom.
Motto: Inget direkt. Skulle väl vara: ”Det kan bara bli bättre”. Det är så jag tänker när jag är ute på ett uppdrag och det är 55 grader varmt, jag är törstig, hungrig och det kliar överallt. Då kan det bara bli bättre.

Du kan även följa Magda Gad och hennes rapportering på Facebook: https://www.facebook. com/magdajournalist/

25 års erfarenhet

25 års erfarenhet

Vi har levererat kommunikationslösningar till företag i 25 år.

Sverigekarta

Lokal världsmästare

Vi finns på ca 50 orter i Sverige, från Ystad i söder till Luleå i norr.

100%

Alltid nöjda kunder

Vi satsar på långsiktiga relationer som skapar förtroende.

Kampanj

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår